Usikt från översta fönstret av Björn Berg
Utsikt från Köpmangatan 13 mot Själagårdsgatan 2. Bild: Björn Berg.
Samtal med Björn Berg 2 november 2002
Björn, som blev mycket känd för sina teckningar i DN, av teskedsgumman och Emil i Lönneberga m.fl., bodde i huset Köpmangatan 13, i många år. 1952 började han på Dagens Nyheter.
Vi talas vid, vid hans utställning på Slussplan år 2002.
– Jag bodde högst upp mot gården, det var en liten lägenhet med en stege
upp till övervåningen, berättar Björn, isoleringen bestod av små smulor av
kork och de sipprade ner mellan takbjälkarna, så till slut var det nog rätt
dåligt med isolering. Golvet bestod också av kork, men då som korkmattor.
Mia Eriksson ägde huset vid den här tiden. Hon hade ärvt det, hon levde ihop med Erik Norberg, en mullrande färgstark målare. Hela huset fick delta i deras väldiga gräl och uppgörelser.
– Ibland kom den del intressanta personligheter på besök, det var bland andra ’intellektuelle’ Johansson. Han hade fått sitt namn för att han var lite klurig och hade bland annat lyckats smuggla in apelsiner under kriget. Ex:et, målaren alltså, var en av dem som fick apelsiner av honom. Han fick namnet intellektuelle Johansson, inte intelligente, på grund av sin, ska vi säga, förmåga att fixa till saker.
Han ville gärna ha en teckning ibland och det fick han. Då kom han in via stora gården genom att klättra över muren in till oss och så kunde han ta sin teckning i min brevlåda. Sen sålde han dem på krogen och på vis levde han.
– Vi hade vanliga dasstunnor, så man fick beställa budning från Södermalm när det blev fullt.
På vår tid bestod lägenheten av ett pytteliten kök, med tre kokplattor, en rostfri diskbänk och ett minimalt kylskåp. Köket var en smal passage, så matlagning var en soloinsats. Därefter, ett steg upp kommande in i vardagsrummet och ateljén samt sovrummet, allt i ett . Vi tror att man byggde om resten av vinden för att öka ytan av lägenheten. Potential fanns.
Ovanför fanns den övre lilla vinden dit man kunde klättra på en stege.
Björn Bergs son Sven berättar vidare;
Ateljén hade bara en värmekälla egentligen, en kokskamin som man fick elda ordentligt. På vintern frös vattnet i kranen i köket. Utsikten mot Tyska kyrkan var fin och man kunde njuta av klockspelet i dess torn. Vindsvåningen var lite charmig trots att det var långt ned till den enda toaletten på bakgården och att det inte fanns varmvatten. Den stora och tunga järnporten innan vindstrappan hade ett magnifikt lås och dito nyckel, smidd av järn - ungefär 17 cm lång och med ett vackert ax . Den medförde vissa kontroverser på flygplatsen i Genève, när den nog hade för många likheter med en pistol.
Golvet i det lilla köket bestod av tegelstenar, som bildade en svacka. För att inte riskera något lade vi kraftiga plankor över denna nedsjunkna del av golvet. Koks köpte man från en liten firma som bar upp säckarna till vinden. Vi var alltid rädda för att det skulle börja brinna och hade ett rep för att kunna klättra ned till den smala lilla bakgården.
Anders Karlsson bodde senare i lägenheten:
– Övre vinden var sovrum, under vardagsrum. Kök mot gården. Ombyggt två gånger tydligen, först som penthouse/övernattning åt en rik kompis till byggherren och mer normalt innan jag flyttade in. Knäpp lägenhet, opraktisk men speciell.
Från sitt fönster i den lilla lägenheten tecknar Björn utsikten och utanför tecknar han statyn med Sankt Göran och draken.
Svante Björkum
